Jag tänkte jag skulle bli lite personlig i bloggen idag.
En stark drivkraft hos mig har alltid varit att visa att jag kan, att jag duger. Jag är hyfsat säker på att många kan känna igen sig i det, oavsett vad det avser du ska bevisa att du kan och vad du duger till. I början av maj ska jag för andra året i rad tillsammans med Matilda Ernfridsson föreläsa på avslutningen av chefsprogrammet morgondagens chef. Ett program som jag själv sökte för snart tio år sedan. Men inte fick gå. Men som jag alltså på avslutningen för andra året i rad ska dela med mig av tips och tankar.

För att bli antagen till programmet så måste HR-chefen i din organisation tro på dig. Det gjorde inte min dåvarande HR-chef. Nu hoppas jag inte kommande rader låter för bittra, för det är inte avsikten. Men jisses vad skönt det känns att ha bevisat gubbrackarn till HR-chef hur fel han hade! Det gör mig faktiskt inte så mycket att han ratade mig, men det som däremot fortfarande stör mig är hur många andra en sådan, och liknande, gubbrackare kan ha stoppat? Stoppa från att våga tro på sig själv som chefer? Stoppat att tro att man duger och fått en ung person att sluta drömma?
En hel del handlar också om omgivningen för den nya chefen. Bland annat stödet från HR. Och sitter det fler (och fortfarande) såna gubbrackare till chefer så blir i alla fall jag orolig för hur offentlig sektor ska lyckas med generationsväxlingen av chefer.

Avslutar med några stärkande ord från U.L.
Håll fast vid din dröm
Lyssna på ditt hjärtas röst
Var stolt över ditt namn
Håll kärleken stark i ditt bröst
Låt ingen dra i dina trådar
Håll huvudet högt i ditt liv
Håll fast vid din dröm
Genom regn och sol
Håll fast vid din dröm